När fingret möter kaktusens taggar uppstår en mikroskopisk händelse. Bioakustiskt handlar det om att taggarnas keratinösa fibrer genererar en serie vibrationer, hårda och precisionsslipade transienter. Ljudet är inte en avsiktlig kommunikation från växten, utan snarare en resonerande oundviklighet, en akustisk biprodukt av dess torra, försvarande arkitektur. Under årtusenden av evolution har dessa taggar använts för att avvärja törstiga betare men nu möter de försiktigt hudens yta och dess ljudvågor våra trumhinnor.
De fina taggarna, som hårstrån, ger ifrån sig ett ljud som för tankarna till ett porlande vatten. En klang som minner om små gruskorn som sköljs av en stilla bäck och det försiktiga brusandet från undervattensbubblor som stiger mot ytan. En ton som hörs för ett ögonblick, för att omedelbart uppslukas i det tysta när handen rör sig nedåt över taggarna. I nästa andetag, när handen tomhänt återvänder uppåt för en ny start så itererar ljudet; det är en cykel där tystnad möter resonans i en upprepad dans.
Det är i denna tillfälliga och upprepade beröring som kaktusen, paradoxalt nog en mästare på att hålla vatten, för ett kort ögonblick låter som det livgivande element den så omsorgsfullt bevarar.